Nya rekommendationer

Nya rekommendationer för läkemedelsbehandling av epilepsi

stockxpertcom_id18253991_size2.jpgLäkemedelsverket publicerade i början av februari 2011 nya rekommendationer för farmakologisk behandling av epilepsi. Det hade gått nästan 14 år sedan de tidigare rekommendationerna publicerades och behovet av nya var stort, bland annat eftersom många nya läkemedel tillkommit.

Ungefär 0,6–0,7% av befolkningen, med en något mindre andel hos barn, har aktiv epilepsi. Det innebär att i Sverige finns cirka 60 000 personer med epilepsi, varav cirka 50 000 vuxna och 10 000 barn. Ungefär 4500 till 5000 nya fall tillkommer årligen, varav cirka 1 000 är barn.

Orsaker
De vanligaste identifierade orsakerna vid strukturell epilepsi hos vuxna är stroke, hjärntumör, demenssjukdomar och skalltrauma. Hjärnmissbildning och tidig förvärvad hjärnskada är exempel på orsaker till epilepsi som debuterar i barnaåldern. Orsaken till epilepsi är okänd hos cirka 40 %.

Medicinsk behandling
Läkemedelsbehandling vid epilepsi är symtomatisk, och man brukar vanligtvis inte behandla personer som har haft ett enstaka epileptiskt anfall. Målet med behandlingen är att uppnå anfallsfrihet utan besvärande biverkningar. Långtidsuppföljningar visar att 65–85% av alla patienter med epilepsi uppnår långvarig anfallsfrihet och att cirka 70% av dessa framgångsrikt också kunnat avsluta medicineringen.

– Det är viktigt att behandlingen tar hänsyn till individens förutsättningar, både medicinska och sociala, säger Bo Bergman, läkare vid Läkemedelsverket.

Monoterapi
De nya rekommendationerna betonar också vikten att inleda behandling med endast ett läkemedel, då de i majoriteten av alla behandlingar ger tillräcklig effekt. Vid behandling med fler läkemedel riskerar man interaktionsproblem och får svårare att härleda eventuella biverkningar.

Rekommendationerna innehåller också en del om behandling av epilepsi under graviditet.


Epilepsi
Epilepsi innebär förekomst av upprepade pileptiska anfall som är oprovocerade och inte symtom på akut sjukdom eller skada. Epilepsi är ett samlingsnamn för dessa anfall, oavsett bakomliggande orsaker och anfallstyper.

Enstaka och upprepade anfall
Epilepsi karakteriseras av en varaktig benägenhet för epileptiska anfall. I praktiken ges en person diagnosen epilepsi efter två oprovocerade anfall. Det första anfallet är en engångsföreteelse i cirka 60 % av fallen. Däremot riskerar över 70 %, som haft två oprovocerade anfall, att drabbas av ytterligare anfall.

Läkemedelsverkets rekommendationer finns att läsa i sin helhet på www.lakemedelsverket.se

Läkemedelsbehandling av epilepsi – ny rekommendation

Sammanfattning

• Underhållsbehandling av epilepsi är symtomatisk och vanligen indicerad först efter minst två oprovocerade anfall. Målet är anfallsfrihet utan biverkningar.

• Behandling inleds med ett antiepileptikum, monoterapi, som prövas ut i lägsta effektiva dos.

• Kombinationsbehandling övervägs först om monoterapi med en till två olika antiepileptika inte gett tillfredsställande resultat.

• Antiepileptika väljs utifrån patientens anfallstyp och eventuellt epilepsisyndrom, men hänsyn tas
också till faktorer som ålder, kön, annan behandling och samsjuklighet.

• Karbamazepin är alltjämt ett förstahandsmedel vid fokala anfall och valproat ett förstahandsmedel vid generaliserade anfall. Andra läkemedel som lamotrigin, levetiracetam, oxkarbazepin och
etosuximid är alternativa förstahandsval vid vissa anfallsformer.

• Behandlingen bör ses över i god tid före planerad graviditet och i denna situation bör valproat
undvikas om effektivt och säkrare behandlingsalternativ finns att välja.

• Vid svårbehandlad epilepsi bör epilepsispecialist konsulteras och/eller patienten remitteras för vidare
utredning och behandling.

• Målet för behandling av status epileptikus är att häva anfallsaktivitet och att förebygga och behandla
komplikationer. Det är viktigt att behandla så tidigt i förloppet som möjligt och med adekvata läke-medelsdoser enligt ett strukturerat behandlingsprotokoll.

• Förstahandsmedel vid status epileptikus är bensodiazepiner (diazepam, lorazepam, midazolam). Vid
terapisvikt inkluderar fortsatta behandlingsval fosfenytoin, fenobarbital, valproat och levetiracetam
och vid refraktärt konvulsivt status epileptikus ska narkosbehandling övervägas.

Ordförklaring
interaktion = oönskad växelverkan mellan läkemedel
farmakologi = läran om hur läkemedel verkar

Texten har tidigare publicerats i Svenska Epilepsia 1/2011